Vardag för mig.

Så typiskt "det händer bara mig".

Idag skulle jag och min kollega M ta en lunchpromenad. Det finns mycket men, som jag trodde, "lagom mycket" natur runtom vår arbetsplats, ingenstans att gå vilse liksom. Det är vanskligt att som två bokstavsmänniskor ge sig ut i naturen, tydligen. I alla fall om man har en särskild tidsfrist att anpassa sig till, som typ lunchen. När vi såg att halva tiden hade försvunnit och vi inte riktigt visste var vi befann oss, sa vi bara att vi "fortsätter ett tag till" eftersom att "det är ju så trist att gå samma väg igen". Där är vi lika, uttråkade på en millisekund. Att vi hade två andra kollegor att anpassa oss till kom inte på tal. Ansvarslösa? Kanske. Så vi chansade och fortsatte, och när vi kom fram till en sjö med en förklaring om ett naturreservat (och lunchtiden hade runnit ut) bestämde vi oss för att "gena" "tillbaka" längs sjökanten, bland vass, gräs, dy och annan djävulskap. M ringde kollegorna och förklarade att "enligt hans beräkningar skulle vi vara tillbaka om tio", han visste ju givetvis var vi befann oss, trots att jag hävdade att vi var helt fel ute. Vi kom aldrig fram och fick hoppa över små åar, gå på sådana däringa "träskplankor" och slåss med insekter, vi gick bland skyhög vass och jag önskade faktiskt att vi skulle hamna i någon flummig David Lynch-historia. Till slut kom vi fram till en motorväg som vi vandrade längs, vrickade fötterna av oss och blev solbrända, lagom min hudcancerskräck till. Vi kom till slut tillbaka, mycket, mycket försenade.

Det var roligt och lite spännande, och inte lika jobbigt som när jag och en klasskompis "genade" med våra cyklar i skogen (utan stig!!) i tre timmar.

Jag har fortfarande inte orkat skriva om mitt bästa Arvika ever, men det kommer.