Tisdag:

jag är tvungen till att förvara cykeln i lägeheten, den enda fungerade cykelrumsnyckeln är paj. I brådskan ställer jag ut min lila, älskade, trofasta fara och ska låsa dörren. I samma sekund som jag penetrerar låset med nyckeln (mm-mmm-ratchhh) får ett öronbedövande ljud mig hög som ett höghus. Hejdå, sade cykeln och bokstasvligt cyklade ned en våning under väldigt högljudda protester. Samtidigt springer Hasse ut i trapphuset i rena förskräckelsen, genom dörren som jag av någon anledning har slitit upp igen. Hasse VRÅLAR "MJAUUUUUUÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖHHH" från, plötsligt, våningen ovan. Sekunderna efteråt riktigt hör jag hur hela huset vaknar upp till denna fantastiska dag!

Ett suspekt ljud ljuder om min riddare när vi beger oss till jobbet, och något som ser ut som en återförslutare till vinkork borde sitta någonstans på hojen. Stunden efteråt tackar jag incidenten för adrenalinkicken och hoppas att cykeln klarar sig fem år till.

Sådana dagar - som börjar som dessa - brukar leda i himmelens eller skitens tecken.