Ilska.

Jag är lite bättre på att hantera min spontana ilska nuförtiden. Både när det gäller muntligt tjafs som tankar. Förut blev jag så arg på saker att jag slet sönder dem, om de inte "skötte sig som de skulle". Jag har nog aldrig haft sönder en gåva med flit. Så en viss gräns har alltid funnits. Men ändå.

När dragkedjor har fastnat i sig själva/i annat tyg etc. så har jag liksom slitit upp det hela med våld, DEN DÄR FÖRBANNADE JÄVLA DRAGKEDJAN SKA AAAALDRIG TRO ATT DEN SKA VINNA ÖVER MIG!!! Tålamod, vad? Det är sjukt, det där. Saker får inte bestämma över mig, om en säng ska in i ett rum men det är för smalt vid dörrkarmen, skulle jag kunna bryta mig igenom den, om jag bara hade styrkan.

Om en dörr är ivägen så fortsätter jag att gå in i den för att tackla skiten. Ett litet tag, innan jag ger upp. Bara jag får visa dörren att JAG är starkast och kan elda upp fanskapet om jag skulle få lust. Det är således inte ett mysterium att jag ALLTID äger blåmärken överallt. Det där lät skumt, det är ju inte så att jag står och studsar in i dörren som någon utan hjärna, jag liksom bara... viker inte undan fastän jag vet att jag måste gå en centimeter åt höger för att komma igenom. Äsch, ni förstår inte ändå.

När jag har fastnat med tröjor i handtag osv, har jag slitit så att fula hål har uppkommit eller en hemsk uttänjning har skapats. Idag blev jag skitförbannad på mitt framdäck när jag skulle bära upp den lila livsfaran till mitt hem. Det "styrde sig" och dunsade i trappstegen. Men istället för att drämma till med däcket hårt i trappen för att straffa det, så lyfter jag varsamt på det och ger lite mer kraft frami. Jag är lika arg, men det hinner gå över innan jag har bestraffat. Jag blir lika förbannad, men bara en tiondel av tiden som förr! Tjohej!

Och nej. Jag ger mig aldrig på levande ting. Om de inte förtjänar. Saker är döda för mig, jag bestämmer.