Fenomenet väninnor.

Aningen rörigt, va. Men ändå.

P överraskade mig med otalet lyxostar i fredags. Det var tryffelbrie och honungschevre, tranbärschevre, extralagrad gorgonzola och många till. Han sade att han skulle spela, jag styrde upp annat och så var han där. Mina andra planer S dök och vi gled in i diskussioner (jag och S, Åsa anm.), P blev sur för att han inte fick tillräckligt med uppmärksamhet och för att vi bara kom med "tjejsnack". Vi pratade om beteenden och positiva och negativa sidor hos oss själva och andra. P tyckte att det var idiotiskt att lägga ned energi på folks sämre sidor och en liten dispyt uppstod mellan oss tre, två mot en. Och sedan trillade poletten ned. Varför karlar har det så mycket enklare i sitt vänskapsumgänge.

Män verkar ignorera varandras mer obekväma sidor som man faktiskt kan leva med; koncentrationen läggs på det fina man har att ge varandra och tid och energi läggs inte på att störa/reta sig. Jag tycker om tanken. Mycket. Det är väl därför jag trivs allra bäst i mäns sällskap, jag kan vara mer avslappnad och jag behöver inte tänka på hur jag agerar hela tiden för att folk "kan tycka saker". Samtidigt är jag inte 100% man, den typiska kvinnliga analytiska sidan dyker upp med jämna mellanrum och jag antar att det är svårt att bli av den.

Karlarna verkar koncentrera sig på att ha roligt. De talar minnen, garvar åt pinsamheter och retas. De sköter sitt och lägger inte ned så mycket värderingar på hur vännerna agerar i smått och gott. De slappnar av och tar liksom vara på tiden, de letar inte fel på varandra och de är, överlag, så SJUKT mycket bättre på att unna varandra lycka. Brudjävlar är missunsamma så det skriker om det.

Jag är ingen fackfantast, men det är så här jag ser det, efter granskning, vetskap, emperiska resor och med mera:

Kvinnor är bevakande och vansinnigt observanta. De är fyllda av dubbelnatur. Det är de som klagar över sin mindre bilring medan de försöker övertyga väninnan om att väninnan duger, trots att hon har tre bilringar. Kvinnor är ruskigt rädda att bli den "mindre snygga". Kvinnor vill inte vara ensamma på något vis, de gottar sig i varandras elände i smyg (så länge de själva mår skit, i alla fall) och är jävligt bra på att "peppa" varanra - när det mås just dåligt. Inte för att man BARA bryr sig utan för att man, medvetet eller inte, mår bra av att väninnan minsann inte heller har det så bra.

Jag är skiträdd för tjejer i den bemärkelsen om de skall bli VÄN med mig. Annars också, förresten. Jag är ärrad, kvinnor har betett sig jävligt illa mot mig i alla tider. Från det att jag var liten flicka fram tills nu har jag blivit utnyttjad; jag har manipulerats till att figurera som spring-/ljugflicka för att få "passa in" i gänget. Jag har blivit köpt, jag har hela tiden varit medveten om det men jag har låtit det ske. "Kompisar" har lånat pengar av mig, fastän de har vetat att de inte kan betala tillbaka, inte ens ordentliga ursäkter har undsluppits när den belånade ivrigt berättar om något nytt hon köpt. Jag har inte varit värd att betala tillbakas till. När det har skett nu, när jag är VUXEN på riktigt, har jag låtit det ske med en ungefärlig tanke som "jag har det ändå bättre, mår bättre, ÄR bättre, låt dem hållas". Varför? För att jag är extremt konflikt(!!)rädd när det gäller vissa punkter och för att jag känner mig ELAK för att "de har det värre".

Kvinnor har blivit vän med mig för att de vill åt min pojkvän eller mina killkompisar. Jag har varit den överartiga som aldrig varit otrevlig. Jag har kommit med mitt leende och givit alla en chans. Många gånger med 110% äkta naivitet. En slags blandning av "ingen kan ändå bräcka mig" och som sagt, ren och skär naivitet, som har lett mitt sätt och mina beslut. Många av kvinnorna jag har mött har kommit med sidor jag tycker mycket om, jag har dragit ut på sanningen i det sista genom att leva på ett hopp som jag egentligen vet inte existerar, ens i teorin.

De har älskat mig från dag ett för att jag är så energisk och ohämmad, sedan har de vänt mig ryggen till när de upptäckt att jag kan ha riktigt usla dagar. Kontrasten blir för otäck, det hela blir väl för "negativt laddat".

De har avskytt mig för att jag är burdus och för att jag rapar. I festliga sammanhang som festivaler och dylikt har de demonstrativt kommit med sarkastiska påhopp och här med en exakt fras som "är du verkligen kvinna?!?" när de har sett min resväska som utger en tiondel i storlek som deras. Kvinnor som dessa ignorerar mig alldeles. Det gör mig ingenting, att umgås med patrask som dessa frodiga grodor intresserar mig inte särskilt, men det känns ändå. Jävligt irriterande nog.

Tjejer, fruntimmer, brudar, käringjävlar, slynor, kollar inte snett på mig för att jag skulle utgöra något slags direkt hot mot dem som damer, utan för att jag inte är som DEM. De ser mig som ett freak, som ett svart får i den undersköna damskalan. Det är fel i huvudet på mig som inte tar med mig 8904375 stycken klänningar till Tyskland och som är en ofräsch subba som inte pudrar min flottiga panna 5 gånger i timman, på krogen. Jag svär för mycket, rapar utan att tänka på det när jag dricker ÖL (och inte rosa drinkar) och får män att skratta hejdlöst. Det är tydligen äckligt. När jag har ordat lite för mycket, försvinner snipporna in på damrummet och smetar på sig läppstift och finissar. När man väl har råkat hamna i damrummet tillsammans med dem, har de inte sällan slängt ur sig något elakt om "väninnan" de nyss kindpussade. Så osmidigt, så vanligt, så onödigt.

Detta har fått mig att bli mer och mer livrädd för människor med fitta, och när någon ganska nyligen frågade mig om vi skulle hitta på något någon dag, blev jag livrädd och fick en handsvettsattack. Hon hör ju till de "riktiga" tjejerna vad jag har sett. Vad ska hon med mig till? Samtidigt är nyfikenheten lika stark som alltid. Ibland inbillar jag mig att jag har en riktig, bekväm och geniun magkänsla och kör på i 180 med någon, detta med FIASKO som avslut i 95% av fallen. Detta bantar som förstått inte ned min tjejrädsla.

Hela grejen är väldigt paradoxal, jag kan önska mig fler väninnor samtidigt som jag inte tror att de finns inom räckhåll. Jag är i det hela nöjd med de duktigt få nära tjejkompisar jag har, men ändå vill jag döda min cynism för att jag vill att det skall vara just cynism jag bär, och inte sanning.