Kungens mimik - igen.

Jag tror att jag har funnit ett intresse till - samla på bilder där kungen ser helt knäckt ut (och där svärson D är i närheten). Men denna något mildare än den här.

Bored?

Det skrämmer mig att vi människor måste leta upp alltfler ställen att göka på. Det måste betyda att vi är ruskigt sexuttråkade. Folk verkar inte kunna njuta av sex längre på "tråkiga" ställen som i duschen, BINGEN, soffan, köksbordet och så vidare. Istället skall man nuppa på "förbjudna" ställen som hissen, bakgården och nu BILEN. Skall en manlig förare bli riden när han kör, eller? Fint, det räcker ju liksom inte med att folk kör på fyllan och har ihjäl varandra, nu verkar det som att man skall knulla medan man kör, den undre gasar och bromsar (och växlar?) medan ryttaren tar hand om ratten (och sikten, eller?). Jag trodde att jag var lättuttråkad, men mja.

Jag har det ganska bra ändå. När det gäller sex är jag tämligen lättroad och tacksam.

Jag - med en bild.

Skulle man beskriva mig med en bild, skulle det mycket, mycket möjligt kunna ske med den här ovan.

Kaos.

Jag och P försöker möblera om. Mestadels går det snett. Jag har ned speglar. Vi. Båda står alldeles stilla med alldeles för mycket tyngd och bara gapar. Vi sinkar inte. Väggarna skrapas upp överallt, av sängar, bord och svordomar. Uråldriga kattspyor upptäcks under gamla möbler. De är så antika att jag kan bli rik på dem. Men jag skjuter bort tanken och försöker moppa upp dem, efter att ha skrapat på dem med kniv. Innan inträffar det där så sjukt manliga; om man skall byta plats på två möbler till exempel, så dammsuger man och våttorkar golvet inunder. Eller? Men nej. Vad är det ni inte ser, män? Varför ser ni inte den monstruösa mängd med damm och kattspyor, varför vill ni inte ha det rent när man ändå får tillfälle att städa? Varför vill ni utveckla dammallergi? P far omkring som en virvelvind, han tar således över min vanliga roll. Jag domderar och gapar, och så inser jag att en flytt/ommöblering är vanskligt för ett förhållande. I alla fall för en liten stund.

Det går knappt att gå här inne och vet ni. Jag vill slänga hela lägenheten! Tror bestämt att jag behöver en grogg.

Mad World.

Miljontals människor älskar de rollerbladesåkande bebisarna och själv vill jag bara försvinna från världens yta. Den där synen skadade nog mig för gott. Men jag har mig själv att skylla, som kikade.

Hej!

Avkoppling?

Det regnar ute, ingen lunchpromenad idag. Jag är inte hungrig så jag äter inte, jag går upp och sätter mig och kollar mailen, det finns inga. Verksamheten på FB är lam, jag skriver inte till någon och vice versa. Jag gör liksom ingenting med min timma, bloggar vill jag inte läsa på raster, det stressar mig. Tänker att jag är en looser som inget gör av mina minuter. Men varför tänker jag såhär, egentligen? Att bara sitta och "klicka" är kanske just det jag behöver. Att ligga raklåmg på vilosoffan gör mig tokig och jag kan inte uträtta några ärenden. Det är märkligt att man hela tiden måste leta efter viktiga grejer att utföra, så fort man får chansen. Varje sekund skall tas tillvara. Man KAN inte bara hänga, helt enkelt. Fast det kan man; det är omvärlden som stressar mig. Jag måste inte. Hela tiden. Jag kan sitta i ett rum och stirra rakt fram i en timma, om så vore. Jag är inte sjuk i huvudet för det. Istället bör jag vara tacksam över var jag står, jag pluggar, jag har ett arbete, jag är mentalt frisk (vad man än vill säga) och jag är, tror jag, så även fysiskt frisk. Jag tycker olidligt synd om de motsatta, även om jag inte orkar tänka på det så ofta.

Sedan har jag kommit på att det faktiskt ÄR, praktiskt taget, helt omöjligt att se ut ur fönstret i UP-rummet, så jag behöver aldrig mer skämmas när jag står och tittar på kissande snoppar. Varenda liten ny detalj är en lycka. Varje ny lärdom är en seger.

Vardag för mig.

Så typiskt "det händer bara mig".

Idag skulle jag och min kollega M ta en lunchpromenad. Det finns mycket men, som jag trodde, "lagom mycket" natur runtom vår arbetsplats, ingenstans att gå vilse liksom. Det är vanskligt att som två bokstavsmänniskor ge sig ut i naturen, tydligen. I alla fall om man har en särskild tidsfrist att anpassa sig till, som typ lunchen. När vi såg att halva tiden hade försvunnit och vi inte riktigt visste var vi befann oss, sa vi bara att vi "fortsätter ett tag till" eftersom att "det är ju så trist att gå samma väg igen". Där är vi lika, uttråkade på en millisekund. Att vi hade två andra kollegor att anpassa oss till kom inte på tal. Ansvarslösa? Kanske. Så vi chansade och fortsatte, och när vi kom fram till en sjö med en förklaring om ett naturreservat (och lunchtiden hade runnit ut) bestämde vi oss för att "gena" "tillbaka" längs sjökanten, bland vass, gräs, dy och annan djävulskap. M ringde kollegorna och förklarade att "enligt hans beräkningar skulle vi vara tillbaka om tio", han visste ju givetvis var vi befann oss, trots att jag hävdade att vi var helt fel ute. Vi kom aldrig fram och fick hoppa över små åar, gå på sådana däringa "träskplankor" och slåss med insekter, vi gick bland skyhög vass och jag önskade faktiskt att vi skulle hamna i någon flummig David Lynch-historia. Till slut kom vi fram till en motorväg som vi vandrade längs, vrickade fötterna av oss och blev solbrända, lagom min hudcancerskräck till. Vi kom till slut tillbaka, mycket, mycket försenade.

Det var roligt och lite spännande, och inte lika jobbigt som när jag och en klasskompis "genade" med våra cyklar i skogen (utan stig!!) i tre timmar.

Jag har fortfarande inte orkat skriva om mitt bästa Arvika ever, men det kommer.

Åldersvårta.

Åsas vårta, numera borthyvlad.

Med stor sannolikhet är min hudförändring en så kallad åldersvårta. Det känns overkligt och märkligt, det är ovanligt att få sådana i "unga" år, med det sker. Naturligtvis skulle JAG få till det. Fast det finns dem som har det värre. Pustandet kan läcka ut för denna gång. Och gårdagens dödsångest är mycket lugnare nu. Jag hade redan diagnostiserat mig själv - med just detta, sebborheic keratosis. Personen som är jag är en sökande och mycket nyfiken individ. Men skaparnas oro + deras läkarvänners ord fick mig att må riktigt dåligt ett tag. Nej! Jag beskyller dem ALDRIG! Mammi och Pappi. Jag är deras barn! Men så var det.

Hudläkaren hyvlade i alla fall bort den och skickade den för analys.

Arvika var fantastiskt, mer om det när jag får ork + tid. Jag hann inte mer än att komma hem innan jag skulle börja ett tiotimmarspass.

Mitt frikort!

Fan vad jag vill ligga med honom!

Efter dekadens.

Då släcker man törsten och tyst sen.

Usch!

Vet ni vad jag avskyr? Tjocka tjejer som springer omkring i hiphopkläder och skriker, vräker ur sig sina åsikter och talar alldeles, ALLDELES för högt, är allmänt pilskdödande och bryter isär allt de kommer åt (ett grässtrå tex) bara för att de är nervösa. Man får spy ur sig hur mycket skit om moderater och kristna i all evighet, så nu spyr jag ur mig till förtjänst av dessa tjockisar.

Mitten bor i min mage.

På grund av en alltför vidrig hunger, på grund av att jag ej spisat sedan klockan halv nio i morse, åt jag upp mitten av gaffeln under knaster och förskräckelse. Det värsta var att jag hann tänka 'jag tror att jag har en bit plastgaffel i truten nu' innan jag svalde.

Nu drar vi.

Hus- och kattvakt fixad sen länge, en tredjedel av grejorna kvarglömda och det mesta är väl ungefär som det ska. Nu blir det musik i dagarna tre (fyra), fantastiskt!

Naw!!!